Joaquim Maria Machado de Assis (1839-1908) blev Brasiliens främsta litterära gestalt trots enkla uppväxtvillkor. Han föddes i Rio de Janeiro som son till en husmålare och en tvätterska, med far- och morföräldrar som hade varit förslavade, och blev en autodidakt intellektuell som kom att revolutionera den brasilianska litteraturen. Han började sin bana som typograflärling och gick via journalistiken till att bli en hyllad författare.

En djupgående förvandling i hans skrivande skedde kring 40-årsåldern efter en hälsokris med nära nog blindhet och återkommande epileptiska besvär. Under denna period skapade han sina mest uppmärksammade verk, däribland Brás Cubas postuma memoarer (1881) och Dom Casmurro (1899). Susan Sontag kallade honom "den största författare som Latinamerika någonsin har frambringat", medan Harold Bloom beskrev honom som "den främsta svarta litterära konstnären hittills".

Genom hela sin karriär förenade Machado sitt litterära arbete med en tjänst som ämbetsman vid jordbruksministeriet. Hans äktenskap med Carolina Augusta Xavier de Novais, en portugisisk kvinna av adlig börd, gav stabilitet under hans 35-åriga författarbana. Som grundare och första president för Brasilianska litteraturakademien (1897) bidrog han till att forma landets litterära institutioner, samtidigt som hans verk ofta jämförts med författare som Flaubert, Henry James, Beckett och Kafka.

Trots sin genialitet kom Machados internationella erkännande i stor utsträckning först flera decennier efter hans död. Det var inte förrän nya översättningar under 1990-talet som engelskspråkiga läsare fullt ut började uppskatta hans nyskapande berättarteknik och psykologiska skärpa. Hans inflytande märks även hos moderna litterära storheter, där författare som John Barth och Donald Barthelme har pekat på hans betydelse för deras eget skrivande.